Varför skriver jag?

Varför skriver jag?


            Bra fråga!


                   Här har du svaret. . .

Det började med fantasierna. De som föddes och fick sin näring ur den fantastiska miljö jag bodde i som barn. En stor gammal prästgård på landet, omsusad av en jättelik park. . . med arrendatorns lagård på ena sidan och kyrkogården på den andra. Bättre miljö för en fantasifull unge fanns bara inte! För där bodde ju inte bara jag och min familj. Där levde även de "osynliga" - de som bara jag kunde se!

Och det grönskiftande Torsdags-skelettet. . . han som strök runt kyrkogården - alltid på en torsdag, och alltid klockan tolv, natten innan någon i byn skulle dö.

Min lilla strumpgumma t. ex. med det gråa ullgarnshåret - hon som hade sin vrå bredvid skorstensstocken längst in i garderoben, och som åt alla kli-iga yllestrumpor som min mamma ville dra på mig. . . d.v.s. om man bara hann få in dem till henne, innan mamma var på gång!

Och alla mina riken där ute i parken! Barnriket, där barnen bestämde, och de vuxna fick lyda. Vattenlandet som man dök ner i genom pölen som bildades vid kyrkogårdsmuren när det hade regnat. Och järnåldersriket under stenröset,  och Upp-och-nedpå-landet där en tunnel tog mig rakt genom jorden och släppte ut mig på andra sidan, på Nya Zeeland! Och Ökenriket och Djurriket och. . . 


Ja -  ni får ursäkta! Men har man så många världar omkring sig - då måste man få berätta om dem!

             

          Och nu behövde jag orden. . .


Orden. . . Och de där små krumelurerna som de kallade bokstäver! Aldrig glömmer jag dagen då de plötsligt krokade arm med varandra och flöt samman till riktiga ord! Mitt framför mina ögon! Jag hade ju alltid älskat dem. Och undersökt dem - noga! Hur skönt de kittlade på tungan när jag uttalade dem, hur ljudet av dem rullade i luften när jag pratade. Kollosalt, kollosalt... lyssna på det... visst låter det jättekul! Jag kunde gå i timmar och bara lyssna och smaka på det ord jag nyss hade lärt mig. För att sedan besluta att nu var det mitt. Mitt att använda var gång jag ville berätta!



Men. . . Nu kunde jag läsa det också! Och skriva det!

Mama mia - vilken triumf!!


Lusten hade ju alltid funnits där. Nu hade jag verktygen också!

Nu skulle jag börja berätta - på allvar!

                                              -------------


Men liten blev stor. Som tjugoåring började jag utbilda mig till lågstadielärare. Visst var det drömyrket för mig! Att få "lära ut"; att få rusta barn för livet - det ville jag göra! Men bara på mitt eget vis! Med hjälp av klassens två fantasikompisar Per och Kristina tog mina elever sig igenom hela kursplanen - från trafikregler till matematik: "Ni kan tro att Kristina blev sur i lördags när hon såg att det fanns två kolor mindre kvar i hennes godispåse än det gjorde för en kvart sedan. Nää. . . nu hade Per varit framme igen! Och tagit dem! Det skulle han minsann få för!!"

Den modellen använde jag - oavsett ämne och närhelst jag fann den lämplig. Och det funkade! När Per och Kristina hade råkat ut för - eller upplevt - något som gav dem en kunskap, eller som förklarade ett sammanhang. . . ja, då satt det som en smäck - även hos resten av klassen! Det hände ibland att jag fick höra barnen säga: "Fröken är så bra på att förklara!" Och en vuxen kunde påstå att det jag skrev hade en guidande touche som ledde barnen till egna funderingar, och till diskussioner med varandra. Inget gjorde mig så glad som detta! Då hade jag ju lyckats!


Och nog var det den responsen som fick mig att sadla om. För nu räckte det inte riktigt längre att berätta enbart för mina egna elever! Jag ville ju nå alla barn. 


        Vad gör man då? Jo, man skriver. Och försöker få det man har skrivit utgivet.


                                              --------------


Inte trodde jag väl att något bokförlag skulle nappa. Men det gjorde de!!

Plötsligt fanns där en framtid i det jag hellre än något annat ville göra!

Jag skulle få skriva för barn och unga om människans stund på jorden!

Jag skulle få dem att lära sig något av det. Få dem att reflektera. Och få ge dem en läsupplevelse!


          Kan man tänka sig någon bättre "stund på jorden?"