Spöken finns dom

 

Tror du på spöken. . . ? det gör jag!

 

Nej! Inte på några lakansklädda figurer som hoppar

fram vid midnatt och skriker BUU! Inte heller på

grinande monster. Helt enkelt för att de är inga

spöken. Säger du att ett monster är ett spöke kan du

lika gärna påstå att en människa är en orm. Lika stor

är skillnaden! Nej, ett äkta spöke har nästan alltid varit

människa. En människa som levt sitt liv på jorden,

men som nu gått över gränsen - dit där ingen av oss vet

vad som sker. Det enda vi vet, är att vi aldrig vänder

åter.

 

Eller. . . gör vi det?

 

Ja, det är det som är frågan. Kan man korsa gränsen på

nytt och vända åter? Ingen vet. Men är det så, då

kommer vi åter som gengångare. Och där har du ett

äkta spöke. En människa som aldrig hann "leva riktigt

klart", utan som vänder åter för att ställa till rätta eller

- kanske - för att ta en fasansfull hämnd på den som

gjort hjonom ont. Så snälla du - säg aldrig att spöken är

monster. Gör du det kan du lika gärna presentera dig

som en mask.

 

Och du. . . Glöm det där med klockan 12. Ett äkta spöke

tillhör lika mycket dagens ljus som nattens mörker.Det

kan finnas vid din sida lika väl när du går i solen som

när du ligger i mörkret i din säng. Sedan beror det på

dig själv om du "ser". Inte alla människor har

förmågan att "se" ett spöke. Du behöver ett särskilt

sinne. En särskild hörsel och en särskild syn. Har du det

hör du kanske att någon gråter i din närhet. Eller du

ser en flik av en kjolfåll försvinna runt närmaste hörn.

Någon gång kanske du till och med ser en gestalt. Men

försök inte röra vid den. Lägger du handen på ett

spöke faller din hand rakt igenom.

 

Någon gång kan ett spöke också vara ett djur. En häst

eller katt eller hund som har stått en människa nära.

Och som följer sin vän över gränsen igen.

 

Nu undrar du säkert - har jag sett något spöke? Tyvärr

så måste jag svara nej. Men låt mig nu få berätta om

morbror Olof.

 

Morbror Olof var inte min morbror,

utan min mammas. Mamma växte

upp hos honom eftersom hennes

föräldrar dog när hon var barn.

Morbror Olof var präst i början av

1900-talet i en församling i

Västergötland. Morbror Olof var

"synsk". Det betydde väl inte att

han såg spöken direkt. Men han

fick "varsel". Från andra sidan.

Ofta "visste" morbror Olof att något

skulle ske redan innan det hade hänt.

 

En gång, berättade mamma, kom morbror Olof till frukostbordet

alldeles förstörd. Under natten hade han hört ljudet av forsande

vatten genom sitt sovrum. Mitt i bruset hörde han en röst ropa på

hjälp. Nu var han övertygad om att en olycka hade skett. Hans

familj försökte lugna honom, men morbror Olof lyssnade inte. Och

han behövde inte vänta länge. Alldeles efter frukost knackade det

på dörren. Utanför stod en förtvivlad pojke. Under natten hade

hans pappa fallit i Kvarnbäcken och drunknat. De hade hittat

honom nedanför fallet nu på morgonen.

 

Alla i prästgården blev förkrossade förstås. Men morbror Olof

nickade bara stilla. Han visste ju redan att detta hade hänt.

 

Det här var inte enda gången morbror Olof fick varsel. Och be

mig nu inte förklara hur detta kunde ske - Jag vet inte! Jag

begriper ingenting! Det enda jag vet är att det måste vara sant.

Morbror Olof var en genomärlig person. Sa han att han upplevt

något, så var det så. Att fuska med sanningen var en dödssynd

för honom. Och mamma hade han uppfostrat likadant.

 

I hela mitt liv har jag önskat att jag kunde fått träffa min mammas

morbror. Men det blev aldrig så. Redan innan jag föddes var

morbror Olof död.

 

Och nu frågar jag dig: Kan du tro på det här? Eller säger du som

jag: Jag vet inte vad jag skall tro!

 

Men ett kan vi väl vara överens om. Det finns mycket mellan

himmel och jord som vi aldrig kan förklara.

_______________________________________________________________________